ATT VÄLJA SIDA
"President Trump twittrar om falfusk, utan att ha några bevis."
En typ av uttalande som vi den senaste veckan har fått höra uppläst i flera av våra mest respekterade nyhetsredaktioner.
Vad har vi här om inte ett väldigt fascinerande fenomen. En motreaktion till den narcissistike före detta företagsledaren "gone president" som genom slipad och hänsynslös retorik, med sylvass förståelse för vad som triggar människor i dagens substanslösa och ytliga digitala verklighet. En reaktion där känslorna svallar, trots en vuxen vilja att förbli neutral och kylig inför den låga nivån.
Men vad händer när man inser att det även i det mest strukturellt förberedda, och professionellt sammansatta, nyhetsmanus smyger sig in ett ställningstagande av ganska grov kaliber?
Har vi alla en Donald Trump som väcker oss mitt i natten och kyligt säger "You're fired" från våra jobb som vuxna, integritetsfulla och självtänkade individer?
Hade möjligen hela resonemanget fallit platt, om utallanden istället hade nyanserats bara en aning?
"President Trump twittrar om valfusk, utan att ha lagt fram några bevis"
...
VAD ÄR ETT LIV VÄRT?
Det är en fråga som ibland dyker upp till ytan. Det är en fråga som forskare och nationalekonomer försökt sig på att besvara, ibland på uppdrag av samhällets beställare och ibland av ren nyfikenhet. Det är en fråga som omöjligen kan landa väl utan att vara inlindad i kilometervisa lager av retorisk bomull.
Just nu råder en pandemi. Det är inte en ny händelse ur ett historiskt perspektiv. De flesta av oss har med rimlig uppmärksamhet bevarat minnen ifrån historielektionerna gällande böldpesten, spanska sjukan och dessutom har flera av våra äldre släktingar med omsorg berättat om hur det var förr.
Samtidigt har modern populärkultur, sprungen ur filmernas epicentrum på den amerikanske oskusten, visat domedagsversioner på den kommande pandemi som väntar. Vare sig vi bär en foliehatt eller ej så har vi matats med mörkmålande intryckt av denna kommande förskräckelse.
Men när vi nu ställs i en situation där åtminstone viss fakta talar om ett virus som är tre gånger så farligt som en genomsnittlig säsongsinfluensa så kan en hel del frågor väckas till liv.
Vad är ett liv värt, och vilket liv räknas när man ska ta beslut? I rådande stund kan polariseringen beskrivas som riskgrupper mot icke riskgrupper, eller ibland som unga mot gamla.
Ska en stor majoritet, med lägre statistisk risk för stora negativa effekter, acceptera enorma konsekvenser för det mindre antal med statistiskt högre risk?
Står vi enade i kampen, för att vi i ett civiliserat samhälle tar gemensamt ansvar för helheten likt en stor familj, med oantastlig acceptans för de åtgärder som vidtas?
Vad händer om man vänder på frågan? Tar riskgrupper och äldre ansvar för det enorma antal människor som drabbats av de sekundära effekterna av arbetslöshet. Små familjeföretag som försatts i konkurs. Familjer som splitrats och individer som inte sett någon annan utväg än att avsluta sina liv?
Är riskgrupper och äldre tacksamma för omvärldens insats, eller är det tvärt om en enorm påtvingad börda som de flesta vägrar ta på sitt ansvar? Är det i själva verket ett fängelse man försatts i, när man både instrueras att hålla sig hemma som den svaga grupp som skall beskyddas till varje pris samtidigt som omvärlden avstannat?
Kommer år 2020 i framtida historieböcker beskrivas som året då mänskligheten tog ett antal graverande och panikartade beslut, eller kommer det tvärt om beskrivas som året då världen stannade upp och tog ansvar på ett sätt ingen trodde var möjligt? Att det var året då miljön fick sig en andra chans, och där människor återfann en tilltro till mindre materalistiska levnadsvanor?
Den som lever får väl se, om vi är så värda.
...
